Vad jag gör och sådär

Hel uppslukad av Musikhjälpen, i år igen. Det har verkligen blivit något jag går och längtar efter, en av höjdpunkterna på året. Lyssnar mest hela tiden och skickar pengar (som jag inte har). HEJA MUSIKHJÄLPEN!

Klippt, skuret, lugg

I dag har jag klippt mig. Och blivit så himla nöjd!

Ge en klapp och se leendet sprida sig till flera

Än en gång, min tjejer är bäst i världen och varje dag de mest inspirerande och motiverande personer jag känner. Nu har min fina vän Frida Lindgren än en gång, ihop med sin vän Amanda Åkerberg, satt ihop ännu ett fantastiskt Mayday-event. Under våren anordnade de välgörenhetsloppet Run For Mayday där alla intäkter gick till Kvinnohusets Tranans barn-och kvinnofond. De fick ihop 15000 kronor!

Nu anordnar de Mayday Giveaway, en leksaksinsamling för fattiga familjer och barn som inte kommer kunna omringa julgranen med klappar i år. Mellan 12-16 i morgon finns de på plats i Röda Rummet på Rådhuscaféets andra våning i Skövde. Där kommer de samla in klappar som sedan slås in av deras samarbetspartner Nollfemhundra. Jag vill uppmana alla som befinner sig i krokarna att åka dit och lämna något. När du ger en klapp ger du leenden. Jag kommer att skicka upp en stor påse full med några av mina 555 stycken mjukisdjur. Läs mer om eventet här och här. 

Än en gång, Frida. Jag är så ruskigt stolt över dig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Du gör något! Ditt engagemang och driv får världen att rulla åt rätt håll. Lycka till i morgon.

Sådana här dagar ska inte heta heta, de borde man kalla kalla

I dag var det kallt. Såpass kallt att jag slet fram vinterjackan. Promenerande på väg från skolan, med siktet inställt på en lunch ihop med pappa så möter jag en herre som spatserar runt i korta shorts. Korta shorts, lågskor och en tunn jacka. Jag blev så jäkla provocerad och blängde argt på honom där jag gick och huttrade i min vinterjacka. Han bara log. Och han log ett varmt leende. Förstås. DÅRE, väste jag.

Rör för i helvete inte min kompis

För att väga upp vårt förmiddagsstrosande på Pingstkyrkans second hand-butik samlade vi truppen på lördagskvällen för att fira Linnea som fyllt år. Blev en jättebra kväll som dock avslutades på ett jävligt otippad och tråkigt sätt utanför Mortens. Från ingenstans kommer en kille som med full kraft knuffar iväg Linnea så att hon nästan ramlar. Vi andra rusar fram och frågar vad fan han håller på med. Då svarar killen med att ta stryptag på Yvonne! Jag har aldrig viljat nita någon så mycket som då. Tror att både jag och Anja var beredda att köra street fight. Blev dock inget med det eftersom några andra gick emellan och fick läget att lugna sig. Bra av de, antar jag.

Vem fan gör så? Vem fan går och trycker handen om en någon annans hals helt jävla oprovocerat? Vem fan går och knuffar någon så jävla hårt? Och vart fan var vakterna? Vid stängning ska de väl befinna sig vid utgången? I efterhand ångrar jag att jag inte tog kort på människan eller såg till att få tag i namnet istället för att stå och vråla. Det hade varit ett rent jävla nöje att polisanmäla honom. 

Bland knuffande tanter och fynd

I dag begav jag mig till Pingstkyrkans second hand-butik i Uddevalla. Kvart i tio stod jag och ett tjugotal pensionärer och hängde på låset. Mitt sikte var inställt på julsaker. Insåg nämligen här om dagen att det inte riktigt räcker med julpynt anpassat för 26 kvadrat när jag nu bor cirka sex gånger större. Det var en samling köpsugna som delade kö med mig, det både knuffades och puffades. Till slut slog dörrarna upp och vi pressade oss hårdhänt in genom dörrarna. Såg vissa springa iväg i butiken, slogs av köpstress och undrade: Vad ska hon hämta? Vad vet de som jag inte vet? Är det där borta allt det bästa är? VA?!

Men sedan orkade jag inte bry mig. Plockade åt mig en korg och började genast fylla den med massvis av supernödvändigt julpynt. Förälskade mig i massa saker, däribland en fin väggbonad och några glögg-glas. När jag traskat runt ett tag stötte jag på min vän Linnea och kort därefter dök också min vän Anja upp mellan hyllorna. Efter ännu en stund sprang vi också på Marielle. Ingen av oss hade vetat att den andra skulle dit, och samtliga av oss hade väl trott att vi var ganska sällsynta exemplar där vi gick. Men icke. Medan andra 22-åringar kanske låg och sov ruset av sig så spenderade vi vår lördagsförmiddag på Pingstkyrkans second hand-butik. Någon 22-åring vaknade upp bredvid ett illaluktande ragg, men inte vi. Vi fyllde varsin korg med "gud-så-billigt"-saker. Och jäklar vad nöjda vi var över det.

Så, då går jag väl hem då

Skulle jobba i kväll. Gick glatt in på Mortens, presenterade mig och annonserade att jag skulle täcka upp deras premiär på Julshowen. Mannen i entrén såg osäker ut, bad mig vänta och hämtade en kollega. När kollegan kom förklarade jag mitt namn och syfte igen. Hon såg ännu mer förvirrad ut, men bad mig följa med. Det var väldigt lite folk på plats så jag anade oråd. Fick gå in ett rum där Kim och gänget satt och åt. Fick prata med ännu en person och förklarade att jag var där för att recensera premiären av deras julshow. De tyckte att jag var tidig, och det förstår jag. Premiären av julshowen är tydligen i morgon. 

När jag insåg att det inte skulle bli något recenserande såg jag ut ungefär såhär:

Fredagssysslor

I kväll blir jobb för Bohusläningen. Det är julshow på Mortens. Kim Kärnfalk och Kent Vikmo är dagens sångfåglar som ska bedömas. Detta ska jag göra iklädd fräck fluga, stulen från ovetande sambo.

Näsa mot nos

En bekant lade upp en bild på facebook föreställande hennes barn och hund, fångade mitt i en kram. Bildtexten var: "Barn mår bra med djur". Och på en sekund blev jag så jävla blödig. Tårar i ögonen och hela skiten. Tänkte på hur sant det var, mindes alla mina gamla vänner som lämnat. Mina fyrbenta och bästa vänner som funnits där hela barndomen igenom.

Jag är så ofantligt tacksam till mina föräldrar som sett till att vi haft hundar i huset, som sett till att det ständigt varit en vän som väntat där hemma. Jag tror faktiskt aldrig att jag har känt mig ensam. För även när vännerna i skolan bråkat eller jag rusat in på rummet för att gråta efter föräldraskrik så har det alltid funnits en vän där. En hundnos som puffat på en för att de känt att man är ledsen, som visat att "Jag är ju här för dig". Jag saknar ännu mina vänner som funnits och lämnat, ibland alldeles för tidigt. Pappa sa någon gång att den röda solnedgången är våra röda settrar som rusar över himlen, ännu på jakt där uppe i sälla jaktmarkerna. Jag väljer att tro på det. Varje gång jag ser himlen färgas röd ser jag Lord, Alva och Freja springa över himlen på friska ben. Mina bästa barndomsvänner. 

Slås av tanken på att jag tog mitt bästa beslut som trettonåring. Då köpte jag min Aquila. Min bästis. Min bästis som är den allra klokaste, roligaste och mysigaste jag vet. Hon påminner mig om att busa och finna det helt fantastiska med en enkel pinne. Hon säger ifrån när vi sovit för lite och är världens bästa på att ta sovmorgon. Hon är väldigt tydlig när hon tycker att man är lite för flamsig. Hon är uppmärksam på när saker är annorlunda och vaktar huset mot knepiga ljud. Hon får mig att öka takten på springturer och testa främmande stigar till nya platser och utsikter. Min kloka klokbok till hund är till och med så klok att hon vet att man inte behöver skrika. När jag och Alexander bråkar ställer sig Aquila mitt emellan och lägger en tass på den som skriker högst. På bilden ovanför ser ni Aquila och Freja, under deras sista sommar ihop. 

Den där skolan

I går fick vi tillbaka helvetestentan i organisk kemi. Av femtiofem personer var tjugofem underkända och det känns faktiskt inte som det var klassens fel. Jag hamnade bland de tjugofem underkända. Inte hela jävla världen. Jag gör om och gör rätt lite senare bara.

Förresten: Tidigare år har statistiken på de som klarat den tentan varit tjugo procent och femtio procent. Kanske dags att se över kursen upplägg? Vad fan vet jag. 

Sådant är läget

I dag har mitt talcentrum legat på latsidan. Det har känts lite granna som en mindre förlösning varje gång jag tänkt ha ett härligt, avslappnat samtal. Som tur är led några av de andra i klassen av samma åkomma, och som vi alla vet är det alltid bättre att lida i grupp. Hur som helst. Snart blir det lite inflyttningsfest hos en vän. Hoppas talet hinner kicka igång innan dess. Annars får jag väl dansa och signalera med fräcka gester.

Annars då? Jo. I morgon städar jag ur det sista från Tallvägen och recenserar Tommy Körberg. Denna gång kommer jag få ha med min pappa på jobbet. Det ska bli kul. Trevlig helg hörni!

Kom igen

I dag leker folk att de är chockade över faktumet att Sverigedemokraterna består av småaktiga och uppriktigt sagt jävligt sviniga rasister. Verkligen? Är vi chockade över det? På riktigt?

I höstas införde detta fantastiska parti något de kallade "nolltolerans mot oacceptabla uttalanden". Och jag tänker: Ja, fast va? Hur jävla långt bakom flötet måste man vara för att behöva komma överens om det? Är det inte uppenbart att oacceptabla uttalanden är just oacceptabla? Borde det verkligen behöva skrivas in i handboken? Och borde verkligen personer som vill styra vårt land behöva få det understruket och förklarat för sig att oacceptabla uttalanden är oacceptabla?

Kom igen, Sverige. Av med de där naiva och missnöjda glasögonen! Sverigedemokraterna är rasister. Under valet 2014 kan vi väl fundera på värdet i vår röst? Schyssta? För grejen är ju den att det inte spelar någon roll hur många gånger du säger: "Alltså, jag är inte rasist men jag ska rösta på Sverigedemokraterna". Röstar du på rasister så är du rasist. Så jävla enkelt är det faktiskt. 

Glädjens bägare rinner ta mig fan över

Jag har nya fräsiga space-pants. Jag gillar dom. Och nu ska jag till skolan och labba med Linnea!

Ibland är jag tjejen med kollen, ibland är jag tjejen någon borde ha koll på

Så, tenta idag. Jag sitter på skolan nu. Trodde av någon outgrundlig anledning att tentan började nio. Visade sig att den börjar halv ett. Det är skönt att vara ute i god tid har jag hört.

Med pannan i djupa veck

I dag ska jag plugga. För i morgon är det dags för den fruktade kemi-tentan. Många är vi i klassen som ifrågasatt vårt val att läsa en kurs i organisk kemi på universitetsnivå. På gymnasiet blev jag godkänd i kemin tack vare flaxande tur och ren jäkla godhet från min lärare. Efter att jag hade kuggat på det sista provet tre gånger sa hon bestämt att "Jag vet att du kan det här" och satte godkänt. Jag hoppas att den här läraren också vet att jag kan det här och langar mig ett godkänt. 

Förresten. När jag var på TGR och köpte Eiffeltornet hittade jag även dessa underbara figurer i form av märkpennor. De är riktiga pluggkompisar och gör att tentaplugget nästan blir halvkul. 

Best of Tallvägen

Blev lite vek i hjärtat efter att ha skrivit om flytten och kände att en bildhyllning till Tallvägen satt på sin plats.

Hemma bäst

För lite mer än ett år sedan, den första oktober 2011, stod jag framför spegeln i mitt nya hem på Tallvägen i Uddevalla. Om några minuter skulle mina tjejkompisar anlända för att sätta min lägenhet på sitt allra första festtest. Det var dags för oktoberfest och hela min kyl var full av fin-öl. Två dagar innan hade jag varit på Systemet och gjort av med 280 riksdaler, enbart på öl. En vecka innan hade jag flyttat in och jag sov så tokigt jävla bra där de första nätterna. Försov mig varje dag under första två veckorna. Det gick liksom inte att vakna. Där och då var det världens mysigaste plats.

Jag älskade att bo där. Älskade att vakna där, att se på tv med bara Aquila som sällskap och att göra något så enkelt som att bära hem matkassar. Även om det var sjukligt snåla matkassar under hösten 2011. I december hade jag hundra kronor på kontokortet och tre ynka kronor på sparkontot. Som ni kanske minns klippte jag sönder en hushållsrulle när toalettpappret tog slut och jag inte hade råd att köpa nytt. Ändå var jag så jävla nöjd. Njöt verkligen av att säga meningar som: "Vi kan vara i min lägenhet". Och vi var väldigt mycket i min lägenhet. Sängen dog under en fest och en annan gång var vi närmare tjugo personer som delade på mina 26 kvadratmeter. Jag ville att min lägenhet skulle vara allas krypin. I min lägenhet presenterade jag min vän Maria för min bästa granne Jesper. De blev ett par några veckor senare. Det var även i den lägenheten som jag och Alexander till slut hamnade på samma plats efter 11 månader av distansförhållande. I slutet av augusti flyttade han in och jag fick ännu en anledning att älska den där platsen. Men, den 13:e oktober packade vi ihop på kära Tallvägen och begav oss till vårt nya hem, vårt radhus i Hammarkullen i fina Göteborg. Nu har vi bott här i snart en månad och hörni, vi älskar det. Det är vår plats, det är hemma. Här och nu är det världens mysigaste plats.

Mitt hem på Hammarkullen

Världen var hennes innan den var din

I går när jag väntade på spårvagnen som skulle ta mig hem hörde jag plötsligt en mansröst som grälade på någon som med späd röst gång på gång sa: "Snälla, låt mig vara". Jag gick närmare för att se vad som stod på och såg då en man stå och gräla på en gammal kvinna. Han stod väldigt nära henne och kändes nästan hotfull. Jag blev förbannad och tänkte att vad än som hänt så är hon inte värd det där. Jag bestämde mig för att gå fram och i exakt samma sekund som jag lyfte på foten tog mannen tag i kvinnan, ruskade om henne och knuffade till. Jag hann knappt öppna munnen innan en yngre man ingripit. Han kastade sig in framför kvinnan, höll upp en hand mot mannen som knuffat henne och skrek till honom att låta henne vara.

Kvinnan rättade till sin hatt som hamnat på sniskan, ställde sig bredvid den yngre mannen, la en rynkig hand på hans axel och riktade sig sedan till den elaka mannen: "Jag vill inte att du ska vara här och jag vill inte att du rör mig". Mannen högg då tag i hennes arm och sa hånfullt: "Såhär? Vill du inte att jag gör så va? Blir fröken ledsen?". Den yngre mannen knuffade undan honom, tog upp sin telefon och hotade med att ringa polisen om han inte gav sig av omedelbart. Efter en del skrik och gräl gick till slut den elaka mannen iväg. Den yngre mannen stod kvar hos kvinnan och gav henne sedan pengar så att kvinnan kunde ta en taxi hem. Tänk vilken tur att man ibland hittar både Sveriges elakaste och snällaste personer samma hållplats.

Eiffeltornet på Hammarkullen

Vad vi gjort i dag? Äh, byggt Eiffeltornet bara. Ingen större sak egentligen, visade det sig. Hittade det här festliga 3D-pusslet på TGR efter ett kortare spionage på den häringa bloggen. Det fanns även andra byggnader så som Empire State Building och Operahuset i Sidney att välja på. Men för mig kändes Eiffeltornet som det enda rätta. Ganska klurigt, ganska kul och väldigt värt de ynka tio kronor det kostade.

Tack för cigaretten, och för att jag får finnas

Dagen började med ett jubel då jag slog igång tv:n och såg att Obama vunnit. Lyssnade på talet och tänkte att: "Fan vad glad jag blir USA". Hurra hörni! Gick hemifrån med en känsla av att framtiden var ljus och att människor kanske vill varandra gott ändå.. Sedan kom jag på att Sverigedemokraterna ännu är Sveriges tredje största parti. Helvete. 

Kom att tänka på en grej som hände för någon vecka sedan när jag och några vänner var på väg till spårvagnen. Vi mötte en herre som undrade om vi kunde tända hans cigarett. Det kunde vi. Han tackade, insisterade på att ge oss några cigaretter som tack, bockade och sa sedan: "Tack för att ni accepterar invandrare". Fan, den kommentaren kastade ju omkull oss fullständigt. För vad fan svarar man? Varsågod? Ingen fara? Helvete, vad hemskt och konstigt det kändes. Ska verkligen andra människor gå omkring och tänka att de ska vara tacksamma för att jag gör något så enkelt som att accepterar dem. Jag finns, du finns. Borde det inte vara självklarast av allt? 

Tänd en eld och se den sprida sig till flera

KLICKA HÄR OCH KOLLA DÄR!

I natt avgörs det. Klippen ovanför visar en av många anledningar till att Barack Obama helt enkelt måste vinna det här valet. Ibland hör jag folk ifrågasätta varför vi svenskar bryr oss om USA och deras himla val med fräscha argument så som "..det är ju knappast som om de bryr sig om oss". Och till er vill jag bara säga att när stora länder pekar är det många som ser. Tänk om Obamas ställningstagande kan få andra ledare att ta ställning eller hans ord få en homofob att tänka om. Obama har inte ändrat hela USA eller världen. Men, han har sått ett frö. Han behöver sitta kvar för att det inte ska vara förgäves, för att det inte ska bli som innan och för att Mitt "Homofob & Sexist" Romney inte ska hamna vid makten och göra hans ord osagda.

Säga vad vad fan man vill om hur mycket plats det här valet får i svenska medier. USA har ett enormt inflytande på världen, det är både det sura och söta i det här äpplet. Vi lever i en global värld. Därför bryr jag mig vad som händer utanför Sveriges gränser, därför skickar jag pengar till utsatta länder och därför hejar jag på Obama. Punkt och slut.

Återkomsten

Se på jävla fan vad katten släpat in! Ursäkta om hakan er slog för hårt i backen eller morgonkaffet tjorvade fast sig i halsen, men det är alltså sant. Jag är här igen! Inbillar mig att jag har dö-mycket att skriva om efter denna månadslånga konstpaus. Tack för att ni fortsatt kika in och ibland dessutom skrivit ord av saknad. Det har värmt både i hjärta och mage. Nu kör vi igen. Starkare än någonsin!

"Men, jag känner inte igen bakgrunden", tänker den uppmärksamme. Och faktum är att jag under min konstpaus faktiskt hunnit flytta. Numera bor jag i ett radhus i Göteborg. Mer om det senare.

När man är så trött att till och med huden är trött

Min lilla krigare, efter dagens operation.

Min vän i livet

För lite mer än en vecka sedan ringde jag upp Alexander efter skolan. Han och pappa hade tidigare under dagen varit till veterinärer med Aquila för att kontrollera några knölar vi hittat på hennes mage. Jag frågade hur det gått och Alex svarade att det gått bra. Jag andades ut och log för mig själv när jag sedan frågade vad knölarna var för något. Då svarade Alexander helt kort: "Tumörer". Jag blev helt tyst. Förstod inte. Väntade på ett "Skoja bara" som inte kom. Vadå tumörer? Vadå bra? Hur fan det ha gått bra om min hund, min skrålla och söttuss har tumörer? Ja, jag kallar hennes sådana saker. När det kommer till min Aquila är jag lite som en fnittrig fjortonåring. Alexander fortsatte prata på andra sidan luren och berättade att hon skulle behöva opereras. Då sprack något och jag väste i telefonen: "Men för i helvete människa! Hur fan kan du säga att det gått bra när du i nästa mening säger tumörer och operation?! I vilken jävla värld är det någonsin bra?". Det kändes som jag satt mitt i en soptipp.

Men efter att Alexander förklarade lite bättre kunde jag andas igen och nästan garva åt situationen. För det var ju komisk. Alexander är ofta ganska komisk när det kommer till att försöka hitta de där rätta orden. Nej, bra var det inte. Aquila hade juvertumörer och veterinären hade förklarat det som en vanlig åkomma hos äldre tikar. Hon lider inte av det och tumörerna tas bort med ett relativt enkelt ingrepp. Är tumörerna godartade finns det ingen vidare fara på taket, är de däremot elakartade finns en del beslut att ta. Aquilas tumörer tycktes växa långsamt och vara godartade. Men, alltid och hela tiden dessa men, man vet aldrig förrän man testat tumörerna och röntgtat hunden för att titta efter eventuella spridningar.

Och i dag var det alltså dags för operation. Kvart i sex i morse hämtade pappa upp mig och Aquila och åkte ned till Björn Axens Smådjursklinik i Göteborg. På vägen ned småpratade vi, försökte att inte stressa upp oss och lyssna på radion. Men gång på gång kände jag ändå hur ögonen fylldes av oroliga tårar och hur halsen tjocknade av en skrikgråt som ville ut. Det kändes så förbannat läskig, bara faktumet att Aquila skulle sövas kändes som en jävla ruin. Jag tittade ut genom fönstret och tänkte att hon klarar sig samtidigt som jag slogs med den vidriga tanken "Men, tänk om..". Tänk om de var elakartade? Tänk om det spridit sig? Tänk jävla om? Jag gjorde det jag undvikit och googlade på juvertumörer. Läste om spridning och kraschade på en mening som löd: "Har tumören spridit sig är prognosen dålig och för dessa hundar rekommenderas ofta avlivning". Jag har fått knutar i magen förut, men den känslan som kom då.. Det var som om jag inte hade en mage eller ens en ynka tarm. Allt  var bara tung jävla sten. Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Tänk om det spridit sig? Jag gömde tårarna i morgonmörkret, tackade för regnet som gjorde ljuset så dovt att pappa inte kunde se. För jag vet att om min hjärta krossas så krossas också hans hjärta. Och det fick inte hända. För jag behövde honom stark. Jag behövde honom trygg. När jag insåg det - att jag behöver honom trygg så insåg jag plötsligt hur Aquila kommer behöva mig trygg. Hon behöver mig som lugn och pålitlig. Hon behöver mitt löfte. Så jag samlade mig och var.. trygg. Helt plötsligt var jag helt trygg och säker. Aquila skulle klara sig. Förstås. 

I väntrummet låg Aquila på mina fötter och när de andra hundarna skällde var hon tyst. Hon var lugn, för att jag var lugn, för att pappa var lugn. Veterinären gick igenom operationen och berättade han skulle röntga henne först och kontrollera eventuell spridning. Han sa: "Hittar jag något så ringer jag, för då står vi i ett helt annat läge". Jag förstod vad han sa, vad han menade men kände i hjärtat att: "Hörru. Du kommer inte att ringa mig". Nu har det gått ett par timmar och han har inte ringt. Om en halvtimme åker jag och pappa för att hämta min hund, skrålla och söttuss. Hon kommer att vara trött och sydd om magen. Men hon kommer att klara sig. För hon måste klara sig. Rör inte min kompis!

Vetenskapligt verksamhet och snor

Eftersom jag är så jäkla trendig av mig så hakade jag givetvis på den senaste förkylningstrenden. Är inne på fjärde dagen nu och funderar väl på att ge upp skiten. För så kul är det inte. Tur att jag har en del plugg att roa mig med under dagarna. På riktigt. Annars hade det varit ganska olidligt. Dagstablån på tv är hemsk.

En liten uppdatering

Första veckan på Göteborgs Universitet har passerat och jag är så jäkla nöjd. Var borta en dag och ägnade hela den dagen åt att längta efter skolan och klasskompisarna. Det är ett rätt fräsigt betyg va?

Jag är redo för ridån

Just det. Efter skoldagen i går var det dags att ta sig hemåt. Jag segade mig igenom Göteborg, log för mig själv och bara trivdes. Gick ut och in i butiker och på Stadium sprang jag in i ett par träningstights som skrek: "TA MED OSS HEM DÅ DIN DÅRE". Jag sa: "Jaja, lugna er" och gick till kassan med dem. Såg på klockan att det skulle gå ett tåg om tjugo minuter, så efter att jag fått min kasse tackade jag glatt och patrullerade iväg. Var dödens jäkla hungrig så jag skuttade in på en Hemköp, greppade lite ätbart och gick till kassan där jag upptäckte att min bankkort var borta.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Tog bort mina saker från rullbandet, ställde mig bredvid kassan och letade igenom påse, väska och fickor med skakiga panik-och-helvetes-jävla-skit-händer. Inget bankkort. Hittade kvittot från Stadium och letade i minnet: Tog jag ut kortet efter betalningen? Nej. Nej, ingen minnesbild av det. Kastade mig ut från mataffären och skyndade mot Stadium.. Inser nu att jag lämnade en yoghurt där i kassaområdet. Förlåt Hemköp, det var taskigt. Hur som helst. Rusade in på Stadium med vild blick, när kassörskan såg mig jublade hon och hojtade: "Där är du ju!". Hon hade tydligen sprungit efter mig med kortet, men jag hade försvunnit snabbare än blixten. Andades ut med bankkortet tillbaka i plånboken, kikade på klockan och insåg att tåget åkt ifrån mig. Jaja, nästa tåg skulle gå 13:42. Jag var på stationen strax efter halv, travade runt lite och gick ut till perrongen 13:44. Men, där stod det inget tåg. Va? Vad falls? Tittade i reseplaneraren igen. Tåget gick 13:42.. FAN! Fan, fan, fan. Och helvete.

Jag la mig ned på perrongen, sparkade med benen, sprattlade okontrollerat med armarna, rev hårtussar ur min hjässa, grät och skrek tills betongen sprack. Sedan köpte jag en macka.

Klockan halv sju i morse var jag redo att bege mig mot Göteborg. Nu, efter första lill-dagen känns det lite farligt/fånigt att ropa hej så här rackarns tidigt. Men, jag tror att jag kommer trivas bra.

Morgonmys

Tar vara på den här morgonen. En av de allra sista lediga dagarna ihop med Aquila. I morgon är det dags att åka till Göteborg för en introduktionsdag på nya utbildningen. Ett år av kostvetenskap, nu kör vi!

Envis ork är väl a och o

Stod på Ica i en lite för lång kö, lite för länge. Framför mig stod en flicka och hennes mamma. Flickan hade fått välja några tidningar, men precis när det var dags att betala så ångrade hon sig. Mamman sa åt henne att snabbt springa och byta då. Flickan greppade en av tidningarna och sprang iväg. Sedan velade hon, funderade, undrade, tittade, lyfte en tidning och jämförde den med en annan. Mamman ropade: "AMANDA! Kom då!". Folk i kön vred på sig, tittade Amanda och hennes mamma, suckade och stampade med foten i backen. Mamman ropade: "Men Amanda! Nu kommer du! Det är kö och du kommer NU!". Amanda tog en tidning och sprang tillbaka, men när hon kom fram till kassan blev hon osäker igen och undrade om hon kanske valt fel ändå. Då högg mamman tag i hennes tidning och sa: "Nu tar du den här!". Då började Amanda gråta en sådan där hulkande, snorig och alldeles för högljudd barnagråt.

Och då tänkte jag: Men himla dumma Amanda-unge. Låt din mamma vara en snäll mamma, himla krångel-du. 

När jag ser sånt här vill jag ge mina föräldrar varsin enorm medalj i renaste guld. De har alltså överlevt och gjort vettigt folk av inte bara en unge utan hela fyra stycken. Vilka kämpar, vilka vardagshjältar. Tänk alla trotsperioder, matköer, snornäsor och tusen legobitar som legat spridda som minor väntande på ovetande, trötta föräldra-fötter. Jag minns själv hur jag stått där vid någon kassa och sagt "Men snälla mamma..." och viljat byta ut en tidning, få en godis, visa en leksak eller himla vad som helst. För när man är liten så fattar man ju inte riktigt det där med kö eller att ha bråttom. Föräldrarna hade bråttom, men själv hade man ju aldrig bråttom. Själv hade man ingen tid att passa eller saker att stressa till. En kö var liksom något alla vuxna gjorde. Det var aldrig något besvärligt hinder, utan snarare tvärtom. När det var kö kunde man hinna bläddra lite till i de där knasiga tidningarna MAD och En Ding Ding Värld. Man ville ju bara en sak till hela tiden. "Jag ska bara.." och allt det där, för det hade man ju hela tiden tid till när man var barn. Man var inte elak, man fattade bara inte hur mycket de där föräldrarna skulle hinna med medan vi helst ville att de skulle leka. En enorm medalj i renaste guld, det är ni värda kära föräldrar.

Kallar vi det höst nu eller

Någon har kidnappat sensommaren. Det var huttrande jäkla kallt när jag cyklade hem från gymmet ikväll. Det blir till att ha med sig överdragsbyxor från och med nu. Vilket helvete ändå. Tur att den där kalla hösten drar med sig en del spännande och bra också. Flytt till Göteborg, samboliv, ny utbildning och förhoppningsvis ett ton med nya minnen.

Dum i huvudet

Jag antar att det här är dagens samtalsämne. Det vill säga Ulfs Brunnbergs intervju i Slitz där han bland annat påstår att mordet på Karen Gabreab är feminismens fel (och inte de 38 slag som träffade henne under 53 sekunder.. märkligt, jag vet..). Jag känner bara hur jag blir så ofantligt utmattat av bara tanken på Ulf Brunnberg och hans ofantligt låga bildningsnivå. Det är lite samma känsla som när Sverigedemokraten Per kikade in här på bloggen. En fullständigt utmattande känsla, en lång suck och än en gång känslan av: "Oj, vad lite du kan om så mycket". Det finns så många motfrågar och argument att dra, men samtidigt känner jag bara.. Nej, Ulf. Jag orkar inte.

Eftersom du får nudlar att kännas som finaste pasta

I morgon åker jag upp till Karlstad för att hjälpa Alexander att packa ihop sin lägenhet för att sedan, på lördag, hoppa i skåpbilen och flytta hans saker hit. Hit som inte längre är mitt hem, utan vårt hem. I slutet på månaden kommer hans namn att stå på dörren bredvid mitt. Ingen kommer längre att fråga "Hur länge stannar Alex då?" och vi kommer inte längre behöva spara, pussla, planera och fundera för att kunna träffas. Äntligen får vi ett förhållande utan förnamnet distans. Äntligen vi, på riktigt.

Låt vardagen komma! Låt tunga matkassar, städgnabb, inredningskrockar, hej-och-hej-då-pussar i hallen, tvätthögar och middag mittemot varandra (eller framför tv:n ibland). Låt allt det komma! Låt vår vardag sätta fart. Jag ser fram emot allt. För även det aptrista är så mycket roligare ihop med honom.

Hej och hej då

Nu har sommaren verkligen börjat vinka hej då på allvar. Vänner har återvänt till sina studiestäder, vardagsklockan har börjat ticka och några stygga träd har till och med börjat kasta av sig löven. Det är inte sommar och inte höst. Det är mellanting, treans växel och mitt-i-veckan-köttbullar. Just nu väntar jag mest, trappar ned tempot på vissa håll och trappar upp tempot på andra. Småplockar med saker hemma, pratar flytt, planerar flytt, kontaktar skola, kollar kurslitteratur, schema-checkar och väntar.

Jag och bästa polarn

Jag älskade dig när jag var 13, jag älskar dig nu.

My milkshake brings all the boys to the yard och hela den grejen, ni vet

Just när jag trodde att min kväll var så bra som den någonsin kunnat bli så bestämde sig en 97:a för att försöka ragga upp mig. Och inte på vilket sätt som helst, utan med de attraktiva orden: "Din pojkvän behöver aldrig få veta vad vi gör i kväll". Jag behövde dock inte skjuta ned hans förhoppningar själv, det gjorde istället hans vän Johan som smällde till honom i huvudet och hånskrattande sa:

- Haha! Vad skulle du erbjuda henne, ett moppe-åk? Du är pinsam! Pinsam Jovve! Hennes pojkvän är både äldre och bättre än dig. Du är femton för fan! Ser du inte hur oimpad hon är? Vad kan DU ge HENNE liksom?

Jovve tittade på mig: "Men jo. Vi har nått. Eller hur?". Jag svarade: "Men nä, nä, verkligen inte.. Jovve.. Vi har inget.". Då undrade Jovve om jag åtminstone kände mig smickrad och jag förklarade att det verkligen gjort hela min dag att bli raggad på av en kille som just lärt sig runka. 

Något så enkelt, något så bra

Det är nästan fånigt hur mycket jag kan längta efter att sitta ned ihop en vän och göra något så enkelt som att bara prata, prata, prata och prata. Prata om ingenting, om något som förbannar, om saker som får en att garva, om en flytt, om studier och alla de där olika relationerna man snurrat in sig i. Så i kväll tänker jag göra just det. Det blir Göteborg och Yvonne på hennes (förhoppningsvis) soliga balkong.

En bra kväll i väst

I går gick jag på Way Out West ihop med Kristian. Vi lyssnade lite på Florence + And The Machine, som självklart sjöng som något överjordisk men ändå inte föll oss i smaken. Vi ville skutta. Så vi hittade falafel, öl, Feed Me, Hot Chip och det bästa någonsin - ett bollhav! Vilken dröm. Jag blev ganska glad.

Om jag bara kunde ta den kulan

Hon vaknar, sträcker på sig och sitter sedan vid sitt bord. Äter frukost och reser sig för att göra kaffe. Förut bryggde hon fyra koppar, nu brygger hon bara två. Häften så mycket. Han brukade vara där. Hon går till skolan. Men allt är bara han, han, han. Han brukade vara hennes. De brukade vara klassens kärlekspar. Nu sitter de på varsin sida av ett alldeles för litet klassrum. Allt är allt, allt är som det brukade vara. Fast nu kan hon inte prata med honom. Nu kan hon inte förlåta honom. Nu kan hon inte förstå honom. Han som hon var närmast för bara ett ögonblick sedan. Det är som att det bara gått ett andetag och tusen år på samma gång. Hur kan man vara så nära för att sedan vara så långt bort.

Hon tänker "Ditt jävla helvete", "Det är du som ska lida" och "Fan, kom tillbaka". Det är inte gjort för att vara lätt, det är gjort för att suga och punktera hela magen. Hon vet att det är tillfälligt, läser "This too shall pass" och vet att det är sant. Men det hjälper ju inte ett jävla skit just nu. För just nu sitter han där, några bord från hennes och ser lika bra ut som han alltid gjort. Allt är krossat, allt är en jävla Håkan Hellström-låt som fastnat på repeat. Allt är Thåström och ett fan, fan, fan, det skulle vart du.

Vänskap är att lida när hon lider. Att önska bort det onda och känna sig hopplös när man inte kan plåstra känslor. Vänskap är att veta att hon är värd så mycket mer. Vänskap är att försöka torka tårar över en jävla telefonen och peka på allt som gör att det är han som förlorat och inte hon. 

Pingvinpasset

Här ser ni rara Olivia, inne på den tionde timmen på nattpasset. Där satt vi, såg staden vakna till liv och konstaterade att vi hade det förjävla trevligt. Vakt på Way Out West är vi gärna igen. Och! I år är den gröna festivalen ännu grönare då de kör på en helt vegetarisk linje. Läs mer om det här. Bra initiativ, tycker jag. 

Hela tiden en erfarenhet rikare

Den här sommaren har lärt mig att regnkläder är bra att ha. Tack för det skitsommar.

Funktionär för fanken

Inom några timmar beger jag mig till Göteborg för att jobba som funktionär inför Way Out West. Mitt pass börjar 20:00 och slutar i morgon 09:00. Det känns som att jag kommer vara bästa vän med kaffet i natt. På torsdag drar festivalen igång! Då ska jag vara på plats med min "lön", det vill säga fritt inträde.

När man hoppas att ensam är stark

Senast jag åkte tåg satt jag bredvid en liten flicka och hennes mamma. Efter att flickan funderat på stora ting så som huruvida hon föredragit att äta tre maskar eller tre sniglar, så frågade hon:

- Mamma, tror du att alla i hela världen känner någon?

Oj. Vilken avgrundshål att hoppa ned i. Känner alla i hela världen någon? Och vad innebär det att känna någon? Finns det de som är helt ensamma? Som verkligen är bara en mot hela världen? 

Ur "Min hemliga dagbok, Adrian 13 ¾ år"

Fantastiska barnaögon.

Varje vänskap är en vinst

Det är häftigt när man plötsligt inser att människor som funnits i ens liv länge plötsligt blivit en del av ens liv. När de plötsligt går från att vara någon som alltid funnits där, till att bli någon som man vill fortsätta ha där. I dag satt jag på min uteplats ihop med en sådan människa och insåg att jag verkligen fått en ny vän i en gammal bekantskap. Vilken ofantlig lyx.

En skål med långfil, för nu är det onsdag

Käkar långfil och översköljs av barndomsminnen. Det är samma visa varje gång. Långfil är lika med stugan i Pajala, farfar, de färgglada skålarna i skåpet, spigg, att cykla på stugstigen och sitta på ljugarbänken och höra historier om stugtomten Ärland. För övrigt så hittade jag en fantastisk bok hemma hos föräldrarna. Den heter "Min hemliga dagbok, Adrian 13 ¾ år" och den är så himla fin.

Annars? Laddar inför nästa omgång av jobb. I går var jag på Scen på Bönn ihop med omkring 1500 personer och såg bröderna Haaks bränna av hundra kilo pyroteknik till tonerna av "Vittring", "I Would Walk 500 miles" och dylika allsångsvisor. I dag blir det Maskinen i Kungshamn och jag är så nöjd!

En tisdag, i väntan på något bättre

Jag har en väldigt löjlig dag. Jag har en dag där jag mest av allt bara känner att jag vill köpa något. Vill skjuta mig själv.. i foten.. Som ett straff. För fy fan vad ointressant och tråkig jag är nu. Nåväl, det blir bättre. För i kväll jobbar jag och det är kul! Denna gång är det Haaks som ska recenseras. Enligt min källa, modell äldre, så kommer det att bli ett jävla drag. Vi får se. Recension finnes inom kort i en tidningsstånd nära dig.

Uppdatering 12:51. Fick precis veta att jag ska få recensera Maskinen i morgon. Maskinen intar Harrys i Kungshamn och  JAG står som recensent. Hade jag vart kristen hade jag utbrustit "Gud hör bön". Men det är jag inte. Så jag säger: sweet!

Mina finaste vänner i regnet

Såhär såg det alltså ut de där sista timmarna innan vi fick komma in på
Ullevi.Väl innanför grindarna och under konserten tog jag dock inte
upp mobilen och avlossade några bilder. Var väl upptagen med annat. 

Tack till bossen

Jag var alltså på Bruce Springsteen i går. I går vid samma tid som nu stod jag på ett fullkomligt exploderande Ullevi framför dessa livs levande legender som Bruce Springsteen och The E Street Band ju är.

Vi köade från strax innan elva, kom tidigt och fick nummer skrivna på handen för förtur i kön. Vi köade i duggregn, vi köade i värme som fick oss att kasta av oss regnponchos och tjocktröjor och slutligen så köade vi i vad som tidningarna i dag refererar till som "det stora regnkaoset". Tusentals var vi som väntade och jag insåg det helt verkliga med hans smeknamn The Boss. Ingen tvekar att vänta, alla vill vara där, under hundra kilo regn vill alla vara där. Vi kröp ihop i våra regnponchos, skrattade åt galenskapen, såg fingrarna förvandlas till russin som om man badat alldeles för länge.

Det plaskade om våra Converse och ändå log man påväg in på Ullevi där vi skulle vänta i ytterligare tre timmar. Det låter så himla löjligt, men, det var något i luften, det fanns ett löfte om något stort som höll humöret uppe. Jag har sett i dagens recensioner att Steve strax innan konserten twittrat: "There's something about the thought of fans waiting out in the rain all day that makes us crazy. I feel one for the ages coming on.". Kanske var det vad vi kände av. 

När klockan var halv nio på kvällen började molnen spricka upp och när de lade ut de sista sakerna på scenen var vädret såpass bra att regnponchon åkte av. Men då kom den riktiga stormen. Då kom allt som de skriver om i tidningarna, allt som de beskriver som oförglömligt, magisk och legendariskt. Enorma ord och helt sanna ord. Att se hela arenan lysa upp av tusentals kameror och mobiltelefoner när Bruce ber oss visa våra "fireflies", att stampa i takt och vifta med händerna tills axlarna knappt går att hålla upp och höra publiken sjunga med låt efter låt var inget annat än allt det. 

De exploderade på scen och vi exploderade tillbaka. När Bruce hyllade Clarence, pratade om hur Göteborg varit speciellt för honom och sedan spelade Jungleland föll många i tårar. Clarence brorson Jake spelade saxofon där hans morbror förut gjort det. I slutet på låten lyfte han saxofonen mot himlen som en hälsning och då tårades också mina ögon. Ännu en gång.

Jag är inget galet Springsteen-fan, jag lyssnar inte på honom varje dag eller ens varannan dag, jag kunde inte alla låtar som han spelade igår och ibland sjöng jag jättehögt och jättefel. Men det spelar ingen roll. För det här framträdandet kommer jag minnas varje jävla dag för resten av mitt liv. 

Med siktet inställt på ett minne

I dag köar jag i timmar. Men det kommer det att vara värt. För jag gör det i goda vänners sällskap och sedan kommer Bruce Springsteen stå på scenen framför mig. Glory days och hela den grejen.

Tre bilder från tre drömdagar

Bild 1, en glad och solig onsdag på Skeppsviken. Bild 2, från i dag efter att vi överlevt två dagars segelskola. Bild 3, gårdagens belöning efter första dagen på segelskolan. Inte illa alls.

En vecka som värmer

Den här veckan skämmer bort mig. För jag har nog det lite för bra. Jag var i Karlstad hos min kärlek till på tisdag. I onsdags låg jag på stranden ihop med Anja och sedan blev det fest, tätt följt av en tung torsdagsmorgon. Men det var bara morgonen som var tung. För sedan drog jag på seglingskurs ihop med syster Karin och hennes Nicklas. På kvällen blev det Batman med pojkarna och nu ska jag mot havet igen där ännu en dag av seglingskurs väntar. Och vad jag ska göra på lördag? Äh, inget särskilt, bara se Bruce freaking Springsteen!

Bra liv.

När materiella ting räddar dagen

I fredags hände det igen. Mina favoritshorts sprack. Än en gång sprack de såpass mycket att de helt enkelt inte var brukbara. När jag inspekterade dem idag insåg jag att de spruckit och sytts såpass mycket att de var mer hål än tyg. Jag satt och stirrade på dem länge. Mina käraste, skönaste och allra bästa shorts. Skulle vi behöva skiljas åt nu? Dessa shorts har hängt med så länge. De var från början min systers byxor som jag fick ta över när jag var sexton. Då blev de omedelbart mina favoritbyxor. De hade fräckt häng och allt jag saknat i ett par byxor. Men sedan sprack båda knäna efter ett fall. Så jag klippte av dem och gjorde shorts. De senaste tre åren har de varit mina bästa shorts, så när de nu var så skadade var det tungt. Jag trodde att vi passerat vårt bäst-före-datum när jag ändå bestämde mig för att ge dem en sista chans. En nionde lagning. Denna gång med lappar och textil-lim. 

Och hörni! Det funkade! De är hela och fantastiska igen! Och i dag åker vi hem till Uddevalla. 

När det är som bäst befinner vi oss ändå bara ett steg från den totala katastrofen

Ibland är det här med kärlek bara tusentals jävla frågor. För när man ger sitt hjärta rakt ut åt någon, när man är så nära någon att det ibland känns som om man delar hud blir, då blir det så ofantligt jävla asläskigt att plötsligt påminnas om hur skört allt är. Hur den andra människan, som man nästan låtit bli ett synonym för en själv, fortfarande bara är just det - en annan människa. Hur vet man att man inte hittat på? Hur vet man att man inte hittat på hur nära man är, hur man förstår och känner varandra? Tänk om man inte kan lita på den som man lämnat hjärtat hos? Tänk om han visst skulle såra mig?

För någon dag sedan ringde min vän. Hon grät, sade mellan snyftningarna att han gjort slut med henne på precis det sätt som hon varit rädd att han skulle. De hade varit ärliga mot varandra. De hade pratat om vad som sårar, erkänt vad som gör dem rädda och hon sa hur han aldrig fick göra mot henne. "Lämna mig, men inte så", sa hon och litade på honom. Men när hon ringde hade han gjort exakt så. Han, som sagt att han brytt sig hade gjort exakt så ändå. Och helt naivt tänkte jag: "Vad tur att jag har Alexander." Det får min mage att krampa. När man ser hur allt kan rasa. 

Allt vi gör är att hoppas. Hoppas, hoppas, hoppas och önskar med varenda del av ens kropp att man är så nära som man tror och inte älskar förgäves. Allt man kan göra är att fortsätta tro, fortsätta hålla nära och älska. Man måste fortsätta våga stå där, precis mellan molnen och det obarmhärtiga fallet. För det är ju precis där det ligger. Kärlek är inte safe. Men det är ju förresten inte alkohol, fester, dans, tända ljus, bungyjump och resor till någon annanstans heller. 

Och på söndag ska vi skämmas

Äntligen fredag. Sitter och sträcker natten ur mina lemmar till tonerna av kaffebryggarens gurglande. I dag åker jag till Karlstad ihop med några vänner. Där ska det hängas och härjas. Förhoppningsvis under en stor och varm Karlstadssol. Har packat klart så nu blir det väl att rulla tummarna ett tag. Blir hämtad 15:00. Pepp!

Ändringar i mitt bloggrike

I dag har jag pysslat om min blogg lite. Lite som i pyttelite, men ända. Jag behandlar min blogg precis som om det vore en gammal lokaltidning. Vill inte ändra för mycket, vända upp och ned eller toka till det. Det jag gjort är i alla fall att jag lagt till så kallade etiketter/kategorier, hivat in världens kortaste beskrivning av mig själv (samt en bild) och lagt in en sökruta. Allt det här nya och spännande hittar ni allra längst ned i min blogg. Scrolla nedåt och ta del av denna nya, galna värld.

Älskling, på distans

Ju längre tid jag har distansförhållande, desto mer respekt får jag inför det. För det är svårt. Svårt för att det äter upp en att sakna någon, speciellt när det är den där personen som man ju för i helvete inte vill sakna. Svårt för att man ju måste fortsätta att sakna för att ha en anledning att fortsätta alls. Varför ska man annars prata i telefon när man är trött och inte har så mycket att säga? Varför ska man annars skicka hjärtan i sms och pussas via någon himla chatt? Man måste vänja sig vid att inte kunna ta på varandra, att inte kunna se den andras blick samtidigt som man måste fortsätta att förstå den andra. Det rationella blir ännu viktigare. För när man inte sitter mittemot varandra kan man inte se, ta tag i den andras händer och åtminstone visa med kroppen att man ju är där även de där även de där dagarna när man är trött. När man inte orkar prata kan man ge en puss. När man inte vill prata och är på distans blir liksom det dåliga samtalet lika med en dålig dag. Hade man varit där, hos den andra, kunde man umgås ändå, stirra på film och ändå vara nära. Men på distans, det är inte samma sak att luta huvudet på en mobil. På distans kan man trycka på den röda knappen, lägga på och sedan ljudlöst. Käften på oss bara.

Det sägs att man vänjer sig vid distans och det är sant. Man vänjer sig vid att vara isär och hjärtat slutar brista när man säger hej då på tågstationen. Man vänjer sig och lär sig att att sakna lagom. Man lär sig att stänga av en del av hjärtat i omgångar. Det vänjer man sig vid. Men det blir inte lättare. Aldrig någonsin blir det lättare, men hela tiden fortsätter det att vara värt det. För honom. För dig, Alexander.

En efterlängtad sommarkväll

Gårdagskvällen var kort, men fin. Det fanns ju en studsmatta på gräsmattan och vänner på altanen.

När solen till slut värmer

Nu kom den till slut. En till av de där riktiga sommardagarna. Äntligen! Har varit på Mollön, hittat lä, badat, solat och snart blir det grill. Det kommer att bli en sådan där kväll där man lyssnar på bra musik, drar på sig en extra tröja när solen går ned, rotar fram en filt och sedan förbannar de sablans myggen som hittat en. Så himla enkelt och samtidigt ändå exakt det man lever för ibland.

Att träna på okänd mark

I kväll har jag varit på min i särklass allra märkligaste löprunda. Låt mig berätta. Läs om det intresserar, hoppa över om du bara känner "Äh, håll käften" inför det hela.

Så. Jag var springsugen och bestämde mig för att fräsa ut till Herrestadsfjället. Jag har inte sprungit där förut så jag var extra taggad inför min löprunda. Läste att det minsann skulle finnas ett elljusspår och satte sikte på det. Började jogga åt det håll jag trodde var rätt. Insåg dock efter någon kilometer att jag inte alls var på rätt spår och joggade snällt tillbaka till bilen. Läste på skyltar och googlade mig till visdom. Hittade spårets början och satte iväg med endast de röda markeringarna som min guide. "Det här går nog bra". hann jag tänka innan jag trädde in i galenskapens landskap.

Det pågick tydligen skogsskövling så det så kallade elljusspåret var enbart kaos. Det låg trädrester överallt och djupa traktorspår hade bildat monsterdjupa lerpölar. Monsterdjupa och helt oundvikliga lerpölar. De flesta träden som haft markeringar på sig var dessutom nedhuggna och på väg bli brasved i någon stuga. Dock fanns vimplar som skogsarbetarna hivat ut som nya vägvisare. Dessa var dock väldigt få så jag fick använda min bästa falksyn för att hitta dem. Trodde att kaos-området skulle ta slut rätt snart, men det gjorde det inte. Förstås. Istället fortsatte det i fem jäkla kilometer. Det var rena rama tjurrus-terrängen. Jag snubblade över trädrester, hoppade över och under stockar, plaskade i tusen pölar och med ungefär en kilometer kvar passade jag även på att ramla och därefter landa i en av alla lerpölar. Men, märkligast av allt var att jag under hela tiden sjöng på "Mössens julafton". 

+ Fokuserade nått så jävulsk på att hålla mig uppträtt och på rätt spår att jag egentligen aldrig tänkte på huruvida det var jobbigt att jogga. Kul att springa i pölar (gammal störning). Hunden tyckte det var kul. Inga andra motionärer på spåret. Spännade på ett "är-jag-vilse"-sätt.

- Skrapsår, blod och lera. Smutsig hund. Smutsiga skor. Glömde stretcha. Myggbett. Spännade på ett "är-jag-vilse-på-riktigt"-sätt.

En dag

I dag har jag hängt med två håriga donnor och haft det himla trevligt. I natt drömde jag att jag gick omkring med min arm inlindad plast. Detta eftersom jag just tatuerat den hur himla fint som helst. När vaknade stirrade jag på min arm.. Tom.. Då spottade, fräste och väste jag argt. Jävla skit-helvete.

Om en anekdoternas herre

Om någon vill veta hur bra Patrik Isaksson var i torsdags så kan ni läsa min recension här.

Isaksson bjöd på sommaridyll

Var och tittade på Patrik Isaksson när han uppträdde på Lyckorna Brygga. Åkte dit för Bohusläningens räkning och det är bara att tacka. För vilken himla fin spelning att få betalt för att bevittna. Kändes verkligen som taget direkt ur en Pripps Blå-reklam. Recension i tidningen på lördag! 

Mäki ger svar på tal och så

Fick en reaktion från "Per" på förra inlägget då jag tipsade om "Flyktingar, åk hem". Härligt att se att det krävs så lite för att jaga fram någon stackars Sverigedemokrat ur sin gömma. Jag publicerar hans kommentar och ger ett lite längre svar än vad jag fick plats med i kommentarsfältet.

Per sa:  

Jag ska rösta på Sverigedemokraterna.Du skyddar alla invandrare bara för att du har finsk bakgrund.Ser du inte alla problem?Sverige klarar inte av alla invandrare, det finns inte jobb till alla.Allt fler invandrare blir kriminella.Finland kan väl ta emot några nu?

Oj Per, vad lite du kan om så mycket. Jag "skyddar alla invandrare" för att jag är född med ett hjärta, och inte för någon "finsk bakgrund". Jag är född och uppvuxen i Kiruna, tackar som frågar. Du som är så väldigt svensk borde veta vart det ligger. Men jag ger dig ändå en ledtråd. Tänk typ: Sverige.

Klart som fan att det är svårt med jobb nu, men det är ju inte på grund av att det finns invandrare i landet. Det råder sådan där kris på den fronten förstår du, över hela världen. Personer med invandrarbakgrund är förresten väldigt välrepresenterade när man tittar på statistik över exempelvis nyöppnade restauranger och butiker. Nya restauranger och butiker betyder självfallet nya arbetstillfällen. Något som också är värt att nämna är ju faktumet att de företag som drivs av personer med invandrarbakgrund sysselsätter 2,16 personer medan de företag som drivs av personer med svensk bakgrund sysselsätter 1,65 personer. Vet du vad det skojiga med det här om att "allt fler invandrare blir kriminella"? Det är ju att exakt samma sak händer bland helsvenska, blonda, Mamma Scan och Svensson-Svensson ungdomar. Jag är emot kriminalitet, inte människor. Jag tänker lite så som bland annat Promoe någon gång rappat: "Dont hate the player, hate the game.".

Jag säger inte att vi har en perfekt invandringspolitik. Nej, verkligen inte. Vi skulle kunna göra MER och framförallt skulle vi kunna göra BÄTTRE. Sverige är ett land med bra villkor och tusen resurser. Ska vi verkligen vara den där elaka ungen som inte låter någon annan trampa i våran sandlåda? Det tycker inte jag. Därför tänker jag aldrig jävla någonsin rösta på något så trångsynt som Sverigedemokraterna. Tack och hej, Per.

Förlåt, Per. Men jag kom faktiskt på en sak till, det blir lätt så när man har dig på tråden! Mellan skiljetecken och ny mening ska det faktiskt vara ett mellanrum. Så, puss på dig.

Tips-tisdag

Syster Anna tipsade om denna artikel. Det tycker jag var klokt tipsat så - läs, fnissa och fundera.

Syster Karin och hennes make tipsade om programmet "Flyktingar, åk hem". I programmet följer man sex stycken invandringsfientliga australiensare. De får åka de vägar som tusentals flyktingar tagit för att komma till Australien och se hur flyktingar verkligen behandlas.. eller snarare hanteras. Klicka här.

Man ska sikta även om man står på en raksträcka

Rätt ofta så pratar man om saker som varit. Man passerar GG och minns utekvällar, loggar in på sin gamla bilddagbok och påminns om gamla vänner. Någon skriver ett sms, föreslår att man ska ses och "prata minnen". Mycket som varit fortsätter på något sätt genom det. Genom att man fortsätter prata om dem. Man minns, kommer ihåg hur det var och varför det inte är så nu. Eller tvärtom. Jag funderar väldigt ofta på sådana saker. Frågar mig själv vad som gjorde att jag föll för honom, varför de gjorde slut, när vändpunkten kom, hur han kunde göra så mot henne, varför jag mådde så dåligt då och varför jag mår så bra nu. Jag tror att det är klokt. Jag tror att det är viktigt. Viktigt för att man ska kunna fortsätta lära så länge man lever och fortsätta bli stark av det som inte dödade. Allt det där, för att man ska kunna fortsätta carpe vad man fan man vill.

Just nu

Lite otålig.

Ett problemfritt problem, egentligen

Är lite oense med mig själv. En del av mig känner mig som en säck potatis som helst sitter i soffan medan den andra delen av mig själv skriker att den är ON FIRE och borde få dansa. Det hela resulterar i ett halvschizofrent beteende. Alexander försökte få med mig på fest tidigare men då mådde jag inte bra. Led av olust, huvudvärk och dylika opeppigheter. Jag vek mig inte ens inför hans försök till smicker. När han sa "Men det är så kul när du är med", så svarade jag "Jag vet". När han sa "Men du är ju så snygg", så svarade jag "Jag vet". Men nu sitter jag ändå här och bara.. jahopp..

Knäppte i alla fall en öl nyss. För en öl passar liksom både delarna av min schizofreni. Får se hur det blir. Kan ännu gå ut, kan ännu tvätta bort sminket. Kan ännu leta upp den där förfesten, kan ännu rota fram mjukisarna. HATAR att vela! ÄLSKAR att det är mitt största problem just nu.

Kärlek blir aldrig oaktuellt

Efter veckan i Kiruna stod jag och packade ihop mina sista saker då farmor kikade in i gästrummet. Hon höll i något. Kupade sina rynkiga händer kring något och log nästan ursäktande.

- Jag har en grej till dig. Jag har sparat den i tio år, tänkt ge dig den i tio år men glömt bort. Och nu är det nog inte ens aktuellt längre, men den var ändå sparad till dig. Här, sa hon  och öppnade sina kupade händer.

I hennes ena hand låg en liten fotbollssko i plast och farmor förklarade att det var Beckhams sko. Jag blev så himla glad, tog den lilla plastskon i min hand och kramade om min lilla farmor. Min lilla farmor som sett den där lilla skon och tänkt på mig, kommit ihåg barnbarnets idol och sedan sparat den. För mig och min skull. En så himla liten sak, knappt värd något alls men ändå värd så himla mycket. Fina farmor. Du har sparat den i tio år, nu ska jag spara den hela mitt liv.

Midsommar 2012

Lite bilder från årets midsommar som var helt magisk. Bästa vännerna, kalla drycker, god mat och danspaus till halv fem på morgonen. Det behövs inte mer. Var så löjligt glad när jag trampade hemåt bredvid två av mina favoritherrar. Första bilden är snodd av min Yvonne som ni hittar här.

Där hjärtat hittar rätt

Spenderade förra veckan i Kiruna. Satte mig på tåget ihop med Alexander, bakis eller fortfarande fulla efter en fantastiskt midsommarafton. Tjugo timmars tågresa och sedan en efterlängtat kram av min älskade farfar på Kirunas perrong. Redan där, när jag fick krama honom, ruffsa i hans hår som var längre än vanligt och presentera honom för Alexander så visste jag att de tjugo timmarna sittande i ett tågsäte var värt det. Tusen gånger värt det.

Jag var tio år när vi flyttade från Kiruna, men där finns ännu ett hem. Där finns ännu platser jag saknar, vyer jag kan bli galen av att inte kunna se och personer som får hela mitt inre att le. Magin i att komma tillbaka och att allt är som det ska. Magin i att det finns kvar. Jag tappar min dialekt, jag tappar namnen på gatorna men vet ännu vart de leder mig. Euskeferat sjunger "det är hit man kommer när man kommer hem", och det är väl lite så det är. Det bekanta som man ibland förbannat är ändå alltid det bekanta.

Under veckan hann vi med en del. Även om tiden alltid går för fort. Vi var ned i gruvan, körde gokart, joggade uppför Luossavaara, fjällvandrade till Trollsjön, härjade på Kirunafestivalen, fikade och umgicks med släkten. Min släkt, som faktiskt är bäst. En fantastisk vecka som bjöd på så mycket, inklusive myggbett som ännu kliar. Kommer bilder så fort jag lyckats lokalisera min kamerasladd.

Det var en stor dag igår, men idag är ta mig fan ännu större

Jag har i hela mitt liv önskat att jag en dag ska få se en bäver. Jag har spejat, kikat, stirrat i vattenbryn där folk viskat om att de synts tidigare. Sedan jag blev ihop med Alex och började besöka Karlstad så har det växt till en sorts besatthet. Alex sa nämligen första gången jag var här att det finns bävrar i Karlstads vatten och att han minsann sett en. Jag jublade inombords och trodde att Klaraälvens delta, som ju Karlstad är, skulle vara rena rama bäver-museet. Men. Nio månader passerade och jag såg ingen bäver. Senast igår när vi var ute på kvällspromenad påminde han mig: "Kom ihåg att titta efter bävrar, Lisa". 

- Jag tittar ju! Hela tiden! Jag tittar hela jäkla tiden och kommer aldrig någonsin att få se en bäver, vrålade jag uppgivet och slog ut med armarna.

Jag hade gett upp. Jag var utmattad. Jag var ledsen. Jag var trött att stirra ut i vattnet och försöka se en simmande bäver. Trött på att jubla i tron om att jag sett en bäver och sedan behöva inse att det var en pinne, en stock eller en gammal colaburk. Igen. Det är svårt att titta efter saker man faktiskt inte har en aning om hur de ser ut. Jag ville så hemskt gärna se en bäver att det lite granna blev ett knivhugg varje gång jag inte såg en. 

Men sedan. Idag. För cirka en och en halv timme sedan inträffade det. Jag var ute på långpromenad med Aquila, hade tagit mig till nya områden i Karlstad och gick ned till vattnet för att låta hunden dricka. Själv satte jag mig ner och tog av mig skorna för att tömma dem på grus. Såg något flyta förbi i vattnet, en bred pinne eller något hann jag tänka innan jag plötsligt kände hur hela min kropp fylldes upp av vetskapen om att "DET DÄR VAR EN BÄVER!". Jag ställde mig upp och sprang längst vattnet, följde efter den flytande saken och visste i hela mitt hjärta att det denna gång verkligen var en bäver. Den lilla flytande saken vände på sig, mot strömmen och mot mig. Det var en bäver. DET VAR EN BÄVER! Det var en livs levande, fantastiskt och underbar bäver som kom simmande motströms. En kort, kort ögonblick tittade den på mig och mina ögon tårades. En bäver. En bäver med glansig päls och ett så himla gulligt ansikte. Jag tror att den bävern var perfekt och finast i världen.

Jag stod där i ungefär tio minuter och tittade på den med tårögda ögon och ett leende som var konstant. Den simmade runt, dök, gnagde på kvistar och flyttade runt grejer innan den till slut försvann upp på en liten ö. Och det var först då det slog mig att jag stod där vid vattenbrynet i bara strumplästen. When love takes over och så vidare.

Det är en stor dag för oss alla

Kolla vem som är tillbaka! Your favorite girl för fanken! Låt oss andas ut ihop. Pust och puuh! Kan tänka mig att ni känner ungefär som apostlarna gjorde när Jesus återuppstod. Fy fan vad härligt hörni!

Hörru

Jag skrev ju om studenterna. Klicka här och läs.

För jag har tagit studenten... för tre år sedan

Har dammat av min studentmössa och gör mig nu redo för Trägårns studentfest. Jag ska säga saker som att jag hajjar tugget, fråga om någon hört talas om Avatar och vrålsjunga på "Svennebanan" eftersom den var the shit när jag sjöng om studentens lyckliga dagar och allt det. Jag kör mössan-på-sned-looken direkt eftersom jag är en så jäkla galen tjej som bjuder på mig själv. Ni vet. I go hard or I go home.

Nej. Så är det inte. Jag ska dit för Bohusläningen. Studentmössan stannar hemma. Den har ändå aldrig varit särskilt bekväm. Under min student satte jag den lite för högt upp på skallen också. Så på vissa bilder ser det ut som att den svävar och på andra bilder ser den bara ut som kort version av påvens hatt. Mössjäveln stannar hemma. Nu ska det jobbas. Studenterna får stå för det unga och dumma.. i kväll!

Blåsig nationaldag

Firade Sveriges dag sittande på en klippa ihop med Maria. Där tuggade vi baguetter som vi först pyntat med svenska flaggor. Men sedan var vindarna lite väl kalla så vi tackade för oss och åkte hemåt. Så nu tänker jag som såhär, Sverige. Vi firat och uppmärksammat dig nu, vad sägs om att ge oss lite värme?

Vill ha shorts-strand-grill-och-häng-väder nu. Jag längtar efter de där kvällarna som aldrig riktigt tar slut, när man traskar runt i shorts och lånar någons tröja lagom till nattens sista öl. De där nätterna och dagarna känns alltid som en myt i början på sommaren. Men de kommer snart. Det måste de göra.

Vad nationaldagen handlar om

Allt som oftast firas ju nationaldagen med att man diskuterar huruvida man firar nationaldagen. I år tänker jag dock slå på stort och fira. Jag ska köpa något med den svenska flaggan på och typ.. fika? Någon som vill fika? Det är nog så crazy min nationaldag kommer bli. Eller? Händer något? När jag hade skrivstuga här i natt kunde jag ana några tappra själar snubbla hem efter att ha svept ett par öl. Genom mitt öppna fönster letade sig en slöddrande nationdagssång in när en de snubblade förbi mitt fönster. Man ska fånga dessa röda dagar! Nåväl, bjuder på ett barncitat dagen till ära eftersom de citaten oftast är bäst.

Lissi, 6 år - "På Sveriges nationaldag släpper de ut kungen från Skansen. Han vinkar till människor och tycker att det är roligt att få se sig omkring."