En känsla av sammanhang

Första dagen på högskolan är gjord och jag känner mig taggad på det här. Intresserad. Motiverad. Gillar lärarna jag hittills träffat och tror att klassen kan bli något riktigt bra. Utbildningens vinklingar och fokus känns helt rätt. Allt är riktat på det positiva, det friska, det salutgena. Hälsovetare. Ja, det smakar bra.

Seize your life

You're the reason why you're smiling. You're the reason why it's itching. You are the one person who can make your dreams come true. You direct your own life. You pick the scenes to live trough, you pick the people surrounding you. You decide where to aim. Change what is wrong. Feel, for you. And remember that all emotions are beautiful. Choose, for you. And be happy with your choice, wherever it takes you. Because when you choose for yourself it can't be wrong. Whatever. It's yours. Your choice. Your movie to direct. Don't let anyone else choose for you. Never let them turn your movie into their cheap ripoff. You direct your own life. 

Make it an Oscar, honey.    

Jag håller drömmen vid liv

I dag fick jag veta att jag kommit in på Hälsovetar-programmet i Trollhättan. Jag är jublande glad. I morgon börjar jag. I morgon sätter jag fart mot ännu ett sådant där "nytt kapitel". Det känns hur häftigt, spännande, nervöst och grymt som helst. Framförallt känns det rätt.

Dagens låt? Tackar som frågar. Movits! bjuder på den. Kan inte sluta sjunga på den. Kan inte sluta nanna. Kan inte sluta jubla. I morgon gör jag som de sjunger och går till skolan med min ryggsäck men låtsats som att det är en rymddräkt.

En måndag efter Mallis

Sitter här och känner hur mitt huvud liksom hänger. Hur varenda tanketråd och vettig formulering bara hänger och dinglar. Halsen är tjock och rösten hes. Jag är rasad och förstörd. Men, skulle ändå kunna göra rätt mycket för att få dricka Sangria nu. Är det fel?

Nåväl, vare sig det hela är fel eller rätt. Nu bär det av mot jobbet. Först uppe på kära Sportshopen i Nordby och sedan i Tanum. Jag kommer inte vara pigg när jag kommer hem ikväll vid cirkus tolv.

Äsch, dallrar ned till Mallis inom kort

Hej då!

När det bara är fel och spricker

Efter att ha sett den där intervjun med Bam igår har jag gått omkring med en läskig känsla i magen. Fy fan, fy fan, fy fan för att förlora sin bästa vän. Hur fan går man vidare och blir hel igen efter det? Hur många gånger springer man inte in i situationer då ens vänner är de första man vill ringa? Hur många gånger är inte ens vänner är de enda man vill träffa, prata med, skratta med? Hur fan går man vidare och blir hel när de inte finns där?

Mina vänner är mina stöttepelare, mina lyckopiller. Mina, mina, mina. Det finns inget som får mig att prata så klyschkliande som dem. När som helst, hur som helst. De är de smartaste, roligaste, mest förstående. Hur fan skulle jag gå vidare om de helt plötsligt inte fanns ett samtal bort? Hur fan skulle jag bli hel utan dem, dem som ju för fan är halva mig? 

Fy fan vad jag led med Bam när jag tittade på den där intervjun, när han läste upp deras sista sms-konversation, när han pratade om sin vän som den roligaste han vet, när han försökte beskriva hur han mår. Hur fan ska man ens kunna må och känna alls efter att något sådant hänt? Fy fan, fy fan, fy fan. 

"I've never lost anybody that I care about. And he's my best friend. He's my best fucking friend in the world."

Såg en intervju som Bam gjorde strax efter Ryans olycka. Fy fan vad jag grät. 

Om blommor inte vissnade och plastblommor inte vore så ofantligt fula, då hade jag viljat ha en exakt likadan vägg

Godmorgon.

Fantastiskt ta mig fan

Var alltså på Eldkvarn i kväll. Jag är helt uppfylld av konserten, fortfarande. Även om det snart är fyra timmar sedan jag kom hem från den. Vilka stjärnor. Sådana enorma jäkla kungar. Var underbart att äntligen få se dem live. Få bekräftat att de är exakt som man trott. När Plura tar de där tonerna, när Carla verkligen är ett med sin gitarr och när Tony tänder en cigarett så fort han lagt sin sista ackord.

Gåshud. Försöker hitta orden som fångar stämningen. Landar på "gåshud", men tror egentligen att Plura sa allt som krävdes för att sammanfatta när han sa: "Det är så enormt mycket hjärta här i kväll".

Den här dagen alltså

Jag vaknade upp, ledig och lycklig sedan gårdagen då jag såg underbara Looptroop Rockers. Insåg att jag skulle fortsätta på samma bana och se ännu ett favoritband till kvällen. Underbara Eldkvarn. Slog på datorn, lyssnade på en underbar låt. Vrålade vidare på Eldkvarns-låtar och kopplade min hund. Öppnade dörren och möttes av ett paket från posten. Tog in paketet, tvingade mig själv att inte öppna det direkt. Gick på en lång promenad med hunden. Kom på mig själv med att le. Log ännu mer av det.

Kom hem igen och öppnade paketet från posten. Där låg den, min nya mobil som världens bästa bror skänkt mig. Och jag vet, det är fult att bli glad av materiella ting. Men det var ändå precis vad jag blev. Jublande glad. Laddade den, åt några perfekt stekta ägg och slog igång den nya mobilen. En kvart efter att den startats började den ringa. Jag svarade (efter några försök.. ny mobil och så ja..) och i andra sidan luren hördes min glada vän Markus stämma. Han förkunnade att en resa till Mallorca vi tittat på prissänkts och nu var redo att bokas. Så, här sitter jag. Med en ny mobil, med en resa till Mallorca bokad och ett Eldkvarn som går upp på en scen framför mig om bara ett par timmar.

Ge dig

Vaknade upp med en pirrig mage. Helt utan anledning. Ska och jobba. Inget mer, inget mindre. Och därefter ska jag till kära Göteborg där Kulturkalaset väntar ihop med några sköna vänner och Looptroop Rockers. Kalasfint, men inte något att nerva över. Ändå pirrar det i magen som om det vore första dagen efter sommarlovet. Nåväl. Ska bli grymt att få se Looptroop Rockers igen. Hoppas att de spelar denna. Har en känsla av att den skulle kunna vara rätt stor live. Men nu är det dags att logga ut. Plikten kallar!

Skrattar en gång till, och säger aldrig som det är

Och hon säger att hon inte är kär och att hon inte tänker falla. Men varje gång mobilen plingar till så syns det att hon ljuger. Varje gång han pratar med henne så hörs det i hennes stammande svar. Det är så klart att hon har fastnat. Det är så klart att hon, när ingen ser, tittar på bilder på honom och ler.

En såkallad "must see"

Såg på film i går. Valet landade på "Super". I dag vill jag bara prata om, citera och googla på "Super".
En film med så mycket hjärta, humor, tragik och brutalitet är svår att hitta. Rainn Wilson och Ellen Page är klockrena huvudrollsinnehavare. Du måste se den. Om inte annat så för att jag ska ha någon att dra oneliners från filmen ihop med. Se den för att få se Crimson Bolt vråla: "Shut up, crime!". Se den!

Mot kräftorna, vännerna, ölen och legenderna

Med ett egenhändigt ihoppysslat sånghäfte under armen och skaldjur i handen beger jag mig nu mot min vän Frida där kräftskiva i kväll hålles. Ska bara tömma min lilla inledande cider och Redbull först. Och lyssna klart på en låt till. Är redan sen. Men, en kvinna måste göra vad en kvinna måste göra.

De vill ha sällskap nu

Märker att jag lägger ned mer och mer tid på att stirra på mina armar, på de där fläckarna där jag tänker att nästa tatuering ska få sitta. Det är en del platser på mina armar som ser tokigt tomma ut just nu. 

Ett nu som då

Jag tänker så himla mycket på de här små sakerna som avgör resten. De där vändningarna som skjuter historier i nya riktningar och som får historier som knappt börjat att sluta. Nuet. Det knepiga jäkla nuet som hela tiden avgör i morgon. Det är en märklig känsla att befinna sig i nuet, egentligen.

Att befinna sig i sekunder som fastnar på kort. Att sitta mitt i de där minuterna som flera år senare fortfarande kommer kunna få dig att skratta. Att befinna sig mitt i skämten, diskussionerna och kommentarerna du kommer att berätta om. Att springa runt mitt i de fyllor, kyssar, handskakningar och konserter som kanske skjuter fart på dig, som tar dig någonstans du inte tänkt, hoppats eller trott att du skulle. 

Det är ju jättekonstigt. Att sitta mitt i nuet som avgör allt. Mitt i "den kvällen". Mitt i den kvällen du träffar din blivande sambo, kvällen du ramlar och bryter ditt ben, kvällen du krockar eller går hem med honom. Den kvällen, den dagen, den sekunden som kommer ändra allt. Nuet är en jävla bergodalbana med en räls gjord av tunnaste snöre. Marginalerna är så små. Den gången du inte använde kondom, den gången han mötte din blick, när han sa att hans favoritband var samma som ditt, när du gick ensam hem. Då. Nu. 

Det är konstigt hur nuet liksom är våra legender. 

Hur nuet är våra kommande fotografier på väggarna, våra makar, våra barn. Vi har så många nu fångade på suddiga bilder. En sekund, ett nu, ändrar så mycket. Nuet är ibland ett minne innan det föds, en omedelbar ändring, en upp och nedvändning av allt annat. En livstid. Nuet startar och stänger av. Det är en märklig känsla att befinna sig i nuet, egentligen.

Det här kan vara min natt

Som sagt, ikväll blev det middag till tonerna av Sveriges antagligen snyggaste människa, Anders "Moneybrother" Wendin. Jag är helt tagen av honom, ännu. Han personifiera verkligen orden "show" och "artist" för mig. Vilken spelning, vilken känsla. Vid fyra tillfällen fick jag tårar i ögonen under spelningen. Så starkt känns det när han sjunger, så innerligt och så sant att det träffar vartenda känselspröt. Hans version av Eldkvarns fantastiska "Fulla för kärlekens skull" höll på att ta kål på mig. 

Senast jag såg Anders Wendin uppträda var det ihop med hela hans Moneybrother på ett trångt, övertaggat Götaplatsen. Det var riktigt häftigt att se den energin som han gav då komma tillbaka i kväll. Även om det bara var en krog-spelning. Mellansnacket, låtarna, rösten, gitarren. Allt var; stämning. 

Morgonen sjunger att idag är en bra dag

I kväll blir en bra kväll. Trerätters ihop med vänner till tonerna av fantastiska Moneybrother. Men först jobbar vi lite va? Blanda det söta med det salta. Kom ihåg det. Då uppskattar man allt så mycket mer. Så sa de en film. Blanda det söta med det salta.

I like you more then a lot of things

Har hittat en så fantastiskt fin blogg. Den handlar om det enklaste, finaste, svåraste, största, mest blödande, rivande, svidande som finns. Kärleken. Så brett, så litet. Så ofantligt jäkla fint. Varje kärlek är en ny. Varje kyss är ny. Precis som han säger, den där Håkan. Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Gå in här. Fast inte om du är hjärtekrossad. För all kärlek på den här sidan får även ett helt singelhjärta att svida och längta.

Vänner och Rebull får mig att känna som jag känner

Hände något rejält konstigt på jobbet i dag. En kvinna i butiken kissade på sig. Helt sonika. På riktigt. 

Hon stod först som förstelnad mitt i butiken och sa att hon behövde kissa. Sen rusade hon mot provrummen, hojtande om att någon skulle hämta nya trosor och byxor åt henne. I provrummet kissade hon först på sig för att sedan slita av sig sina byxor och kissa på dem. Därefter bytte hon om till de nya trosorna och byxorna, slängde de gamla, betalade och gick. Jag vet, hon lider antagligen av urinläckage eller dylik plåga. Men satan, vad konstigt det var. Ingen visste riktigt hur man skulle reagera. Ett typiskt "skrattar-eller-gråter-vi-?"-läge uppstod.

Visdom på BikBok

Everything will be ok in the end. 
And if it not ok, then it's not the end.

Och än är inte hjärtat tillbaka på rätt plats

Jag sitter lite granna med hjärtat i halsgropen, konstant. Just nu känns det som det är så mycket som ska avgöras, bestämmas och bilda något. Så mycket som ska gå ihop och funka. Sitter och väntar på besked från högskolan. Inser allt mer för varje dag som går hur gärna jag vill in. Hur gärna jag vill. Vill vidare. Vill mer. Allt bildar högar just nu, som jag inte riktigt än kan börja riva i. Det är som att jag sitter vid ett skrivbord fyllt av pärmar som jag är redo att börja bläddra, men sen inte riktigt, riktigt än får börja bläddra i.

Får inte börja än.

Än. Än flyttar jag inte, än vet jag inte om jag kommer in på min utbildning, än vet jag inte vart jag ska jobba, än vet jag inte om jag får tillbaka min vän, än är jag i det hopplösa stadiet av väntan.

Hjärtat sitter i halsgropen och bultar, bultar, bultar.

Där anorexi och svält delar värld

Sitter och bläddrar bland bilder från svältens Östafrika. Bild efter bild på avmagrade armar, trötta kroppar och rödsprängda ögon. De svälter. Jag sitter tre steg från mitt kök. Jag har valt att inte äta frukost än, för att jag inte känner för det, för att jag inte är hungrig. 1200 mil bort svälter de. 1200 mil bort är de i desperat behov av mat och vatten.

I fliken bredvid den om Östafrika ligger Kissies blogg och väntar. Jag kom att tänka på henne efter att ha sett bilderna på svältoffren. Kissies kropp är så lik deras. Så avmagrad att det gör ont. Men hon har valt det själv. Hon äter barnmat och sparar kalorier. Räknar revben och ler. Lägger matpengen på nya skor. Hur är det möjligt att en jord, en värld rymmer både och? Svält och självsvält. År 2011 och det är dags att göra skillnad, att lämna avtryck och stoppa spiralen. År 2011 och det som händer i Afrika är den värsta svältkatastrofen på 60 år. Tolv miljoner människor är drabbade. Ta in det. Medan de svälter så möglar tusentals kilo mat bort i skafferier och kylskåp. Vi kan göra skillnad. Vi kan göra skillnad eftersom våra föräldrar lärt oss att ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Mellan två och tre idag jobbar exempelvis hundratals svenskar för Östafrika. En timmes lön kan alla skänka. Var med. Hjälp till. Aftonbladet driver kampanjen och utan att snurra in mig i Aftonbladets övriga ståndpunkter och journalistiska bedrifter måste jag ta av mig hatten inför dem. De vet att de når ut.  De har hittills samlat ihop 5,4 miljoner kronor. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Alla kan skänka 50 kronor, avvara ett par skor, inte ta en kaffe ute, dra iväg ett sms. För det är ju så enkelt. Sms:a TIMME till 72970. 

Klicka här. Genialt, som vanligt.

Tankstationer

Att ladda batterierna, något så klyschigt som det, något så livsviktigt som det, är vad jag gjort de senaste tre dagarna. Jag har umgåtts med personer som ger energi, sovit utan väckarklocka och spenderat hela dagar utomhus. Liggande i solen, i vattnet, joggande, fallande från hopptorn. Ute, under tiotusentals värmande solstrålar bredvid de som betyder mest. Vännerna.


Sådana här dagar är livsviktiga för mig. När jag jobbar hårt, sover dåligt och tänker i snurrar. När jag soppatorskar, och vill gråta. Då är det är otroligt häftigt att ha energi ett samtal bort. En vän som hämtar upp, som bjuder på öl, som föreslår bad och får en att glömma. En vän som får en att må bättre utan att veta att man mått dåligt. Eller en vän som säger: "kräk ut det", och sedan håller ens hår medan man kräker, hulkar och snorar ut alla historier om hur piss allt varit, om bussen som åkt ifrån en,  mackan som hamnat på golvet, killen som inte fattar och chefen som skällt. 


Om det så gäller en minut eller en hel dag, mina vänner är mina tankstationer. När jag far fram på långa, krokiga, ensliga landsvägar är de bensinmackarna vid sidan om vägen. Ni vet, där en kopp pulverkaffe allt som oftast finns att få tag på medan bensintanken på bilen fylls på igen.

Inte något särskilt, fast också allt jag har